START      OM      PROGRAM      AKTUELLT      BILJETTER      NYHETSBREV      KONTAKT      ARKIV      ENGLISH

 

10 maj – 2 juni 2019

Tre utställningar

Cecilia Jansson, Erik Gustafsson och Yngvild Saeter

 

ÖPPET

10 maj - 2 juni 2019

ons–sön kl 12:00–16:00

 

Vernissage 10 maj kl 17-21

 

Fri entré

 

 

 

 

Ny utställningsserie på 3:e Våningen. Tre konstnärer delar rummet, men visar varsin fristående utställning. Först ut är Cecilia Jansson, Erik Gustafsson och Yngvild Saeter.

 

https://www.facebook.com/events/321025948578055/

 

Vernissage 10 maj kl 17-21

Utställningen öppen 10 maj - 2 juni

Ons-sön kl 12-16

FRI ENTRÉ

 

 

Cecilia Jansson

 

Kan man äta den? Verkar han inte lite konstig? Så där ska de väl inte se ut?

Vi har ett behov av att gruppera och strukturera allt i vår omgivning – av helt logiska skäl, eftersom vi måste kunna skilja mat från oätliga saker och vän från fiende. Men när urvalet grundar sig på ålderdomliga idéer som med tiden kanske har blivit helt orimliga kan kategoriseringen skada mer än den skyddar.

 Jag blir glad när förväntningar på hur material ska behandlas och kombineras inte uppfylls. Det ger mig hopp om något annat.

 

Cecilia Jansson är främst känd för sina noggrant utförda skulpturer och storskaliga broderier. Hon har ställt ut på Örebro Open Art 2008 och 2015; Art Labor Gallery (Shanghai), 2015; NARS Foundation och InCUBE Arts (New York), 2016; Sculpture Space (New York) och Konstfrämjandet Bergslagen (Örebro), 2018; samt Guttenberg Arts (New Jersey), 2019.

 Jansson var en av de utvalda konstnärerna i Swatch Faces under Venedigbiennalen 2015, tilldelades Region Örebro läns kulturpris 2015 och Örebrogalans Kulturpris 2018. Hon har varit huvudlärare i skulptur på Örebro Konstskola och är styrelsemedlem vid skolan sedan 2009. Hon har antagits till artist residencies som exempelvis Swatch Art Peace Hotel (Shanghai), The Pottery Workshop (Jingdezhen, Kina), NARS Foundation (New York) och Guttenberg Arts (New Jersey), och representeras sedan 2011 av Art Labor Gallery (Shanghai).

Cecilia Jansson bor och verkar i Örebro och New York.

 

ceciliajansson.se

 

 

Erik Gustafsson

 

I utställningen The Medium har Erik Gustafsson utforskat fotografiets materiella möjligheter och begränsningar. Uttrycket är mångtydigt men med en tydlig linje i bildspråket kring frågeställningar om tillblivelse. Genom direkta avtryck av performativitet och ljus, suddar han ut gränsen mellan representation och abstraktion där fotografiet öppnar upp för ett möte bortom själva bilden. Det blir, likt ett medium, kanalen genom vilket det okända och osynliga synliggörs.

 

erikgustafsson.org

 

 

Yngvild Saeter

 

Det gäller livet!

 

Handen på hjärtat, hur många av oss kan verkligen påstå att konst är en fråga om liv och död? Inte många, skulle jag tro. För de flesta är konst så mycket annat: utsmyckning, investering, hobby, helgdagsnöje eller karriär. Inte något som rycker i existensens djupaste rottrådar. Men ibland känns det helt annorlunda. Yngvild Saeters konstnärskap balanserar precis på den tunna och sköra gränsen mellan det fysiskt sinnliga och närheten till det Stora Okända. Hennes lilla ateljé – som hon snart blir tvungen att lämna – är fylld till bristningsgränsen med råmaterialet till hennes konstverk: formgjutna motorcykeldelar, metallnitar, kedjor och pälsbitar. Själv liknar hon prerafaeliternas musa, med långt rött hår och en blick som ömsom naglar fast mig i stolen, ömsom glider igenom mig bort mot en verklighet som bara hon har tillgång till. Inom dessa väggar är det allvar, hör jag den inre rösten säga.

 

För ett par år sedan upptäcktes en deformation i Yngvilds hjärna, som på sikt skulle förlama henne om inget gjordes. Att inte lägga sig på operationsbordet var inget alternativ, trots att operationen inte var riskfri. Yngvild kommer från Stangvik, ett litet samhälle söder om Trondheim, där raggarkulturen står sig stark. Hon är uppvuxen på en gård, och inte främmande för stora, muskulösa maskiner. Ångesten inför den riskfyllda operationen försökte hon bemästra genom att ta raggarkulturen till sin yttersta spets. Hon köpte en stor raggarbil, lärde sig köra grävmaskin (vilket hon påstår är ganska enkelt) och försvann in i projektet Cruise Control, där en Audi 80 styckas och knådas med vinkelslip och grävskopa tills den mest av allt påminner om något urämne från rymden som gravitationen slungat ned på jorden.

 

Man behöver inte leta länge på Nätet för att hitta bilder av Yngvild i olika powerposes med svetsmask och tunga elverktyg i högsta hugg, i full färd att betvinga den bångstyriga metallen. Kvinnokraft, javisst, men ännu mer den förhöjda livsviljan hos en människa som befinner sig i dödens absoluta närhet. Och sedan gick nästan allt fel. Yngvild höll på att förblöda på operationsbordet, och svävade mellan liv och död – kanske var hon till och med död ett kort ögonblick. Hade denna text varit ett filmmanus hade författaren gjort en notering i marginalen: en vändpunkt i livet. De som lutat sig riktigt långt ut över dödens avgrund, känt suget från avgrunden och sedan tagit sig tillbaka till fast mark kan nog enas om att de upplevt en vändpunkt i livet. Men för Yngvild kanske den kom mycket tidigare. Kanske har hon burit vetskapen om den med sig hela tiden.

 

Hennes farfar är en av Norges främsta krigshjältar hennes far är en känd författare och publicist. Hon är uppvuxen i en tillåtande miljö, och van vid att söka sin egen väg. Den ledde henne till akademiska studier i Oslo, där hon lyckades med att studera över 30-talet ämnen utan att skramla ihop till en examen. Dessförinnan hade hon hunnit med att bli upptäckt som fotomodell vid blott 11 års ålder. Att överleva i modellindustrin med sinnena i behåll är inte enkelt. Något av nyckeln till framgång ligger i att hitta en agenda att följa, men ännu mer att hitta sin personlighet. Man behöver inte leta länge bland Yngvilds modellbilder för att inse vad som gäller: non serviam. Jag tjänar inte. Mig äger ingen. Den unga kvinnan som betraktar oss från fotografierna har en gammal själ, som vet sitt värde. Och som vet var hon hör hemma. För Yngvilds del blev det i punken och straight edge-miljön som hon fann sin nya familj. Där fanns inga krav, inte tvång, inga förväntningar på att du skulle vara en annan. En trygghet som sträckte sig bortom de sociala konventionerna.

 

Yngvild har en fingetoppskänsla för subkulturer, men inte för att de är just subkulturer. Det handlar mera om att skapa tillhörighet och om att hitta fotfästet för att ta nästa steg i livet. Punken och straight edge ledde till Valand i Göteborg, där Yngvild började göra videokonst utan att egentligen känna sig hemma i det uttrycket. Men mötet med några viktiga gästlärare som Jesper Just och Johan Zetterquist fick henne övertygad om att det var skulpturala uttryck hon skulle ägna sig åt. Konflikter på Valand gjorde att hon tillbringade den sista tiden av sin utbildning i New York, där hon arbetade i ett konstnärskollektiv i Meatpacking District.

 

Alla dessa berättelser, allt detta sökande. Yngvild Saeters liv och konstnärskap går hand i hand, men de är inte lätta att följa. Yngvilds farfar Einar Saeter var en av huvudmännen i den hemliga motståndsorganisationen XU, som under hela andra världskriget försåg de allierade med underrättelseinformation om tyskarnas förehavanden i Skandinavien. XU var så sinnrikt organiserad att Gestapo, den tyska hemliga polisen, aldrig lyckades knäcka den. Efter kriget upptäckte två gamla vänner att de arbetat för XU utan att veta om det. De kunde bara känna igen varandras skor. Kanske är det här Yngvilds konstnärskap börjar: att som en motståndskämpe hela tiden förflytta sig, byta identitet när det passar men aldrig vika från uppgiften.

 

Den där linjen. Är det en cirkel? I Yngvilds tidigare verk är spåren av de råa naturkrafterna tydligt framträdande. Objekten hon visar upp är manglade näst intill oigenkännelighet eller sammansmälta på ett sätt som ställer samma slags frågor man kan känna vara aktuella i mötet med en sedan länge svunnen civilisation. Var finns nycklarna för att dyrka upp de sammanhang vi knappt kan ana? Kanske är det inte så viktigt att söka ett sömlöst sammanhang. Verken berättar ännu mer om vår allmänmänskliga önskan att paketera tillvaron i lämpliga kategorier som utesluter förekomsten av det irrationella. I sina senare verk har hon gjort en förflyttning i sidled, och frågan om var gränsen mellan det rationella och det irrationella går är inte längre så viktig. I fokus befinner sig i stället förnimmelsen av materien och objekten som ett tunt membran genom vilket det utomsinnliga kan skönjas. Närheten till den religiösa upplevelsen känns påtaglig – eller? Nej, säger hon, jag är inte religiös. Men om någon sade att Gud var motorcykelkarosserier och glasfiberhjälmar skulle hon inte säga nej.

 

Finns Gud? Är vi Gud? Yngvild återkommer till filmen Matrix, där Trinity, en av huvudpersonerna, kör en motorcykel i hög fart, utan hjälm. Hon är en dödlig människa, men utan hjälm hade minsta ojämnhet i vägbanan kunnat skicka henne till bårhuset. Varför? Motorcykeln måste ha en så stor makt att den skyddade henne, på dess sadel lämnade hon de köttsligas krets och blev ett väsen halvvägs mellan kropp och ande. Men för den som mött döden har materien en annan betydelse. Den blir en förlängning av din egen kropp, något som kan se hotfullt ut men som i själva verket beskyddar. Jag är inte intresserad av att köra motorcykel, säger hon. Det är den mångtydiga gudsbilden som skymtar bakom metallen och glasfibern som fångar hennes intresse.

 

Besatthet, kan man säga så? Både ja och nej. Det finns något hisnande i Yngvilds benhårda konsekvens när hon arbetar. Hon är en sökare, men sökandet sker inte planlöst. Dag efter dag fylls ateljéns väggar med sköldliknande former. Ofta är de högglansigt lackerade, så att man kan se sin egen spegelbild i dem. Andra har inslag av mjuk päls. Punkens kedjor och nitar förbinder delarna med varandra. Det finns en plan, men den finns bara inom henne. Det handlar om livräddning, om att förmedla en unik inre upplevelse till andra som inte kan beskrivas med ord. Resultatet blir verk som inordnar sig i en urgammal konsttradition som sträcker sig från 1400-talets homunculus till 2000-talets Transformers.

 

Planen utesluter inte öppningen mot det oväntade. När Yngvild svävade mellan liv och död på operationsbordet strömmade upplevelserna genom hennes hjärna, många av dem lika lättflyktiga som livet självt. Med tiden har hon lärt sig att släppa på kontrollen, för att låta de dolda minnena av dessa upplevelser åter träda fram. Hon bearbetar dem genom att skapa former som bär fram ett plötsligt igenkännande, ett irrbloss av insikt i själens skymningsland. Verken, beskyddarna omger henne. Hon säger att hon känner sig som en slags missionär. De som köper hennes verk och tar med dem hem tar också med sig ett väsen som skyddar dem. En budbärare från Yngvilds värld. Ingen är helt ensam.

 

- Anders Olofsson

 

yngvildsaeter.com

 

 

 

 

 

3:e Våningen, Sockerbruket 9, S-414 51 Göteborg, Sweden.

Tel: +46(0)31–121771

E-post: info(at)3vaningen.se

 

© 3:e Våningen 2017

 

FACEBOOK

INSTAGRAM

NYHETSBREV